"en ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent"

en god vän sa till mig idag att det känns som hon talar ett annat språk än ngn annan! som vid ett tjaffs med ngn så förstår man inte varandras känslor och tänker bara på sig själv och blir ännu mer irriterad. precis så!
så känner iaf jag.. det känns som om vi två pratar olika språk med varandra. du kan inte förstå mig! jag gör mitt bästa för att förstå dig, men det ska räcka hela vägen, inte halvvägs!'

"är det jag som håller för hårt?
eller är det du som är för svag?"

försöker hitta den rätta rythmen för oss, ändra vanor kanske. men hur? hur ska vi göra. säger alltid "det finns inget att göra", men det göre ju! önskar bara att vi båda gav mer, att du gav mer! jag är inte redo för att släppa oss, jag älskar verkligen dig och vill vara med dig. men jag vill inte känna mig ensam mera! samtalet mellan elva - tolv gör nästan allt värre. att alltid veta att snart, snart så hörs vi. bad dig om en enkel sak.. va spontan!

"du såg mig springa över skaren 
i jakten på min sagolika vy
och du lärde mig att fullständigt försvinna
in i dina tankar i ditt huvud står jag fri"

älskar dig, bara dig! släpp inte taget än, snälla.. "säg inte mer nu, berätta ingenting"
// Julia