det känns som att det många gånger, förmodligen alldeles för ofta, blir så att man blir kär i helt fel kille. käpp rätt åt helvete fel! man trivs kanske ofta bra tillsammans och man för för det mesta ganska kul tillsammans men det är egentligen helt bara fel. hur vet man att det inte är jag som har förstora krav och inte han som är helt kastlös. hur höga krav får man sätta på en annan människa och då samtidigt kunna förvänta sig att det är någonting som den personen ska kunna förändra för faktiskt min skull.
jag har alldeles för ofta fått känslor för helt fel kille. inte för att jag kanske älskar honom mer eller inte pga att han måste behandla mig dåligt utanför att dom faktiskt inte kan ge mig det jag vill ha. jag blir fakiskt inte helt hundra procent lycklig tillsammans med han. men nu till hela poängen! jag kan inte (!!) vända mig om och gå... i några veckor var det fine, vi snackade inte speciellt mycket, ingen orkade bry sig om den andra men nu är jag tillbaka på samma jävla ruta ett. är det annorlunda den här gången? är det värt ett försök? vill jag ens försöka?

hur fan vet man?