Jag var kär i idéen om dig långt innan vi möts, hur kunde det bli så här fel? Det skulle ju alltid vara du och jag! Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick någonsin komma i mellan oss men någonting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först men varför kunde det inte vara jag men träffa inte mig för att lindra ditt dåliga samvete eller för att hjälpa mig ta mig igeom min situation för jag vill inte ta mig igenom någonting. Nu när jag inte har dig kommer jag att se dig överallt, när blev den hära staden så liten? Mina vänner försöker att trösta och dra med mig på fester och presenterar mig alltid extra artigt men jag skiter i vilket och jag går alltid hem först och jag sover mycker mer än jag borde. Jag vet att det går över och att det kommer kännas mycket bättre igen men varför är man alltid en jävla nybörjare på sånt här? Varje litet steg du tar och varje gång som du för mitt hår från mina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör och varje gång som jag ser ditt leende så hugger det till i mitt bröst för jag vet att jag aldrig mer kommer få ligga brevid dig och kalla dig för min, jag förlorar hur jag än gör för du är inte någon som man låser in och inte någon som man har!

Nu är det påväg mot ljusare tider, trots all blåst idag så var det fett varmt. Kanske är dags för min nya röda mocka väska? Får väl inpregnera den ikväll isf, in case of :) Har inte pratat med Eva på någon dag nu, måste se om hon kommit av tunnelbanan (intärn metafor). Jag och min vän vodka måste hjälpa henne, måste hjälpa mig själv också för den delen men vi har ett extremt dimmigt påsklov att förbereda oss för haha. Sen åker jag till Rom och där ska jag dricka rom, hmm, det luktar smyg alkolist?! Hur som helst, MOT GLADARE TIDER! Tjofaderittan!