det här känns verkligen jätte dumt, men kan verkligen inte släppa den kristna rörelsen igår och hur dom tänker. jag kan faktiskt inte förstå hur man kan lägga över allt bra som händer en i livet på "någon" annan än att det är ens egna förtjänst. som sara sa igår, så många tårar man fällt när man har mått dåligt eller när det hänt saker i sitt liv så har man ändå, med stöd av vänner och familj alltid kunnat gå vidare. ska jag då istället för att stärka mig själv och vara stolt över att jag kan ta mig igenom jobbiga händelser se det som att jag blivit frälst av gud/jesus? det är ju helt sjukt! det är inte så konstigt att dom låter sig tro att det finns någon där vid ens sida för eftersom dom, uppenbarligen, inte tror på sig själva utan bara guds godhet så har dom skiitdålig självkänsla och känner sig superensamna! aaah blir inge klokare på det här men är så frustrerad!